Så var ännu en bloggutmaning till ända. Detta blir på något sätt ett slutförande av #blogg100, trots att jag “bröt kedjan” av inlägg mitt i sluttampen – någon dag före Mika:s ettårsdag. Och det var förklarligt! Det var nog en av de största utmaningarna jag ställts inför. Att kliva upp för Mount Everest är halva jobbet, och nu är vi på väg till Basecamp bortom att ha nått toppen – och det är ju på nervägen riskerna ökar. Så vi tar det så försiktigt vi bara kan!

Mer om firandet en annan gång – jag smälter fortfarande intrycken från det.

Och där har vi kärnan i mitt bloggande – just nu. Det är en spegling av livet som förälder till ett hjärtebarn, familjelivet, utmaningar, kortbloggande till största delar. Det är vad min bandbredd bär och klarar av. Just nu. Just så!

Jag reflekterar över bloggandets förtjänster – och att bestämma sig redan vid årsskiftet, “ett inlägg per dag”, och växla in på blogg hundra när man ändå rullar inläggen.

Dag, efter dag, efter dag!

Genom åren har jag gått in med den ansatsen och tänkta insatsen – att gå i mål med ett inlägg per dag, som börjar direkt efter nyår. Något som egentligen triggades av att vara med på blogg100 första gången, nu för fem år sedan. Då avslutades utmaningen med en pampig storträff på Historiska Muséet. Mitt intryck är nu att det är en fin och lugn institution, som startar 1 mars varje år, och rullar till den 8 maj, om schemat hålls. Det är inte så mycket läsande av andras insatser på grund av mina livsvillkor. Jag får en ping när mina Facebookvänner som är med i gruppen med inläggens delande, och där läser jag då och då.

Vad gör bloggandet med mig?

Vad jag känner med bloggande är att det är fortsatt ett av de starkaste instrumenten för personlig utveckling – att uttrycka sig, att låta orden och bilderna flöda för att komma underfund med sig själv. Det mejslar ut min essens, mitt element, helt enkelt!

Ska jag ta årets blogg hundra ur minnet, så är det kortbloggande i största del. Och när jag tidigare om åren har haft mitt lilla format av bildhaiku, som jag nu har hundratals av, har jag tagit poesin vidare i nya experiment. Och där har vi ett andrum för att hämta kraft för att bära familjen, inkluderat mig själv. Andligen. Det tjänar samma syfte att dela med mig av små berättelser kopplade till bilder på Mika, min älskade son. Nu ett år! Fantastiskt. Jag har långbloggat någon enstaka gång, och då bland annat kopplat till kategorin “Anteckningar från hälsostigen”. Och så har det blivit några rader och noter om det dagliga soundtracket som följer oss i livet. The Soundtrack of My Life. Och då oftast Our Life, när det ljudar från The Sound System of The Kitchen, eller hemmabion i vardagsrummet. Musiken följer mig oftast överallt.

Och där är något som verkligen är den essens jag nu är i process att ta vidare och lyfta! Musik för hälsa! Det har ju redan fått sin tematiska kategori här i mitt livsflöde på bloggen, och där har vi spännande saker att samupptäcka! Jag skriver detta inlägg till soundtrack av Vocal Chillout-kanalen på nätradion Digitally Imported. Och det stärker det relativa lugn jag har – just nu.

Jag sitter i vår skaparstudio, ja, vår egna “makerspace”, och låter fingrarna dansa på tangentbordet. Att vara i “zonen”. Att finna och vara flow. Mika sitter och tittar på animerat, och Karin kör dubbelkommando med liten skärm på 5,5 tum i näven för det sociala, och den stora 47 tum plattversion av dumburk, som ger Djursjukhuset.

Här, och nu.

Där är vi.

En kort framåtblick …

Snart ser vi andra bloggutmaningar. Jag lade ett tafatt försök förra året att i liten skala testa att dra igång blogg101 under höstsäsong, återkommer kanske med den i höst igen. Vad bär sommarens lugn med sig i övrigt? Nej, det känns som att det får bli det där kärnfulla som bloggande en gång startade med. Att logga livet, att dela berättelser om det om är och nyss har varit. När min hälsa blir bättre lägger jag nog ut texten lite mera kring mina funna hjärtefrågor och käpphästar i mitt vidare forskande av det jag funnit som det som kan bära mig i känslan jag har nu – livet ut.

Ja, musik för hälsa.

Men livet kommer ju som det lägger sig, med reservationen att förväntningen styr utfallet. Och att då projicera det som fyller mig med hopp och längtan, bortom familjen, är just hur musiken inverkar och samspelar med vår hälsa.

Fältet är satt. Level up!