12 december 2013 skrev jag det första avsnittet i första kapitlet i min bok i vardande. Avsnittet “Morgon”, i kapitlet “En dag i flow”, i boken “I flow”, den första i serien “TheFlowBooks”, på temat “Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?”.

Jag skall som sagt återvända och läsa om vad började skriva med början ungefär där. I slutet av 2013 och framåt.

Vad som vi då inte visste, var att jag nu skulle vara pappa. Och hur gick det med de råd, tips och förvärvade visdomar jag levererade för att få en morgon som grundar en dag i flow?

Hur gick det med det dagliga GYMmet?

Jag hade innan Mika kom till livet arbetat in en rätt grundlig morgonritual med mitt ‘GYM’ – Glädjefylld tacksamhet, Yoga och Meditation. Och det där första vattnet att dricka så fort jag vaknade har i stort hållit i sig sedan dess. Men det har blivit värre med den sammanhållna tjugofemminutaren i mitt morgonprogram med den morgon som nu delas med Mika – som med rätta ju sätter agendan! Jag har först på sistone börjat komma till att återuppta denna morgonritual, och ibland lyckas jag med den i sin helhet – som i går morse, söndag! Jag har dock tagit småportioner av det sammanhållna programmet spritt över dagen. En del av yogarörelserna lämpar sig att göra både här och där, så det görs, som en andhämtningspaus och energiåterhämtare i bebisbubblans flöde. Och mitt meditationsprogram har jag tagit flera gånger ibland, då det visat sig ta bort de värsta topparna av symptomen, i uttrycket för det som hänt med det mest dramatiska av denna av aspekter av livet sedan jag skrev det där avsnittet – nämligen min hälsa.

Det tar nämligen ner en del av ångesten, och hjälper mig också komma till ro inför nattsömnen – ibland har jag till och med somnat mitt i min meditationstekniks utförande. Och vad som finns integrerat i min meditationsteknik är just att fylla sig med tacksamhet. På den fronten är det bara förstärkt! Nu med tacksamheten över vår katt Soto i tillökning till vår familj, samt sist men inte minst nämnde Mika ett par månader senare, nu snart ett år sedan! En tacksamhet så extra förstärkt – med tanke på den resa vi och Mika fått göra i hans dramatiska start i sitt liv – från det att vi fick reda på att han hade sitt medfödda hjärtfel några månader innan förlossningen.

I interaktion – Mika och jag under Yogan

Mika är en nyfiken och forskande varelse – så det är rätt roande för Mika när jag gör min yoga – “Vad gör pappa?”. Och vi befinner ju oss ungefär på samma nivå – på golvet! Så den vy jag kommer möta nu när jag börjat bli mer systematisk med min morgonritual igen är väl den som bilden visar. Hans “lekrum” där på golvnivån har han ju bra utkik ifrån.

Men det händer ju att jag vaknar före Mika och Karin – så då går det ju bättre att göra programmet i ett flöde. Och då har jag bara sällskap av tre mat-tjatiga morgonhungriga katter som pockar på sin berättigade uppmärksamhet med!

Vad hände när jag inte gjorde min morgonritual?

Jag kan vittna om en sak – när jag inte utfört ritualen så har både min mentala och fysiska hälsa blivit sämre. Min rygg har gjort mer ont, och nu bara med ett par dagar av återupptagen morgonrutin så känns ryggen bättre! För att inte tala om att jag kommer ner en bit i lugn av ritualen som helhet, som hjälper mot ångesten.

Framåt, uppåt!

I stort har ju Mikas hälsa blivit stabiliserad, med en långsam förbättring av hjärtsvikten. Och nu, när de värsta såren i min krisreaktion på Mikas hälsa läkt, så ges utrymme för att återuppbygga ritualen i vårt Serenity Corner igen.

Så.

I korthet:

Just (continue to) do it!