I.

“Det är ingen konst att va modig om man inte är rädd.”

Tove Jansson. Mumindal.

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Skorpan och Jonatan. Bröderna Lejonhjärta. Körsbärsdal. Astrid Lindgren.

Fantasi.

Bokgenrer? Fantasy?

II.

Mika har fyllt månad. Nio ingefäriga, förlåt, ungefärliga månvarv – vi har ju hittat på ett sätt att hålla oss upptagna att räkna till tolv för att komma till ett. Ett praktiskt verktyg, det där med tidemätningsgrejor. Mika lyckligt ovetande om tidverktygande och det passerade dået är mest för att fångs det som är i igenkänning. Minne. Vi. Föräldrar. Och bortom det nu han är intensivt i – har inte skapats. Intentioner. DEN saken ska jag undersöka. FOKUS! Vi har att lära från vår älskling!

III.

En sekvens. Ett skeende. Ett ögonblick i Mikalivet. Femton avbildningar i sekvens.

Hans storasyster Nadine älskade citron som en liten, i ungefär samma utvecklingsskede som Mika är i nu. Skulle Mika göra detsamma? Premiär idag, på niomånvarvsdagen! Söndagmiddag. Jodå! Det var gott! Nyfiken på smaksensationer, vi är! Bra där! Bra jobbat! Det går framåt!

Jag säger det igen. Jag har sagt det i åratal. Jag fick det till mig för c:a 20 år sen.

Från ängslighet till trygghet, vilande visdom och fast stolt kurage:

“När modet är större än rädslan
Kommer medvind att råda”

—

Efterord. Vidare. Reflektion.

För exakt trettio år sedan när detta skrivs var en man mellan ett skott i kroppen och döden. Ett tillfälle där modet att röra sig utan säkerhetsvakter tyvärr gick bortom det gruvligaste snett och det värsta hände. Och vår nation var inte densamma efter det. Jag skickar innan mina ögon sluts och jag välkomnar sömnen, en tanke till Olofs närmaste och käraste.

Och du Olof. Vila du i frid! Du har gjort ditt med oerhörd skärpa, styrka och kraft, och behöver inte komma tillbaka. Sranna i den tidrumlösa platsen vi kan kalla kärleksfältet. Just. Så.