Min erfarenhet är att empatibegreppet används på ett rätt statiskt, entydigt och polariserat sätt. Som att det vore nåt enkelt. Så är det ju inte. Och det används som skällsord – “empatilös”, “empatistörd”, etc. Som om det är något man har eller inte har. Men i själva verket så är det bland annat situationsberoende och påverkas av andra känslor. Exempelvis i trängda lägen och i stressade lägen så är det lätt att inlevelseförmåga och lyhördhet sjunker.

Störning är ett negativt laddat ord. Som exempelvis ett samlingsuttryck för de som upplever svängningar mellan extrem hyperempati – vid ex v hypersensitivitetssyndrom – och tillfällig situationsbetingad nollempati, funkar det att hellre tala om Empatiförskjutning?

Oavsett vilket är empati enormt centralt att fördjupa vår visdom kring. Jag anser att empatin är det som håller mänskligheten samman. Och för att ge det utrymme – träna din förmåga att lyssna, och lyssna djupt, både inåt och utåt. Det ger också ledtrådar i att finna vägen framåt gällande kanske det svåraste – att känna empati med och för sig själv!

Med det sagt. Även tystnaden har ett språk – och för att förstå det finns det bara en början. Att hålla tyst själv!

Så.

Tysta. Leken. Börjar. Nu!