Idag skrev min sambo Karin en öppen och naken bloggpost – “Jag skulle dö före lunch”. Hon skriver att det hon varit med om i livet – och de kriser och motgångar som kommit längs med livets väg – om det skulle ske under samma dag skulle hon dö före lunch. Kommentarfältet vittnar om likartade upplevelser, och det slog antagligen an en sträng hos fler läsare än så. Jag känner igen mig i det också.

Om jag skulle välja en metafor, för hur jag skulle beskriva vad jag känner just nu i livet, är att jag borrat mig igenom berggrunden under den Engelska kanalen, och känt att jag mitt i allt sökande ändå varit väldigt konsekvent och rak i att nå mitt mål – även om det har varit mörkt under borrandet i sina stunder. Samtidigt har det inte varit så synligt och tydligt för andra vart jag varit på väg, där i underjorden. Jag är nu igenom och andas morgonluft på andra sidan tunneln. Nu handlar det mest om att städa av sig leran och fräscha upp utstyrseln och gå med stolta steg framåt, vilandes i den starka känslan – av att ha nått igenom!

På något sätt blev våra nya birmor markören – att de kom in i vårt liv. De förde med sig glädje och kärlek och hela hemmet andas hopp igen! De har idag varit hos oss i exakt tre veckor, och de är hemmastadda, ordentligt.

Är det något jag vill förmedla som en framtida epilog till mitt liv, är att det är värt att sträva efter att nå sina drömmar och att aldrig ge upp. Och om det någon dag känns att energin inte räcker till – ja, ta då en dag av vila, och återhämta dig för att samla energi för att kunna gå vidare – för det är värt kampen. När du hittar din grej, och harmonierar med ditt inre av vad och var du rör dig och vad du är i ditt yttre, blir livet så mycket lättare att hantera. Och du hittar energi och resurs även i motståndet. Jag tror att motstånd är underskattat som en indirekt resurs – det är att slipa kniven mot något som gör den skarp.