Idag, efter ännu en intensiv arbetsdag, som började en mycket tight workshop om “Identitet i flödessamhället – i praktiken” (två timmar totalfokus, whoa…får blogga om insikter på alla plan hur saker och ting utvecklas med detta). Sen lunchmöte. Bortom det spontant men dock alldeles för viktigt strategimöte på stan (som vi tog, där, och då, i … flödet!). Där, följt av alldeles för kort eftermiddagsfika med min “Kramin” (som jag brukar kalla henne ibland :). Och bortom fika återvändande för sista anhalten för dagen – admin/planerings-möte hos samma uppdragsgivare som på förmiddagen – så …

… blev jag påmind om att det är så lätt att missa alla små och viktiga framgångar – i jämförelse med det som vi i många kulturer på planeten definierar som just “framgångar”. Genom något så unikt som vad som förr i världen kallades “Xerox-humor”. För det är ju så, att vi under många decennier, sedan kopiatorn klev in på arbetsplatser, har haft för vana att kopiera inte bara viktiga (och oftast tråkiga) dokument, som ex vis senaste budgeten. Eller en A4 driven av tanken “diska din egen förbannade kopp din sabla kontorsråtta” men uttryckt i den något mildare formen “din mamma jobbar inte här längre” (alltså “familjeföretagsvarianten” efter det att mamma schappat).

Nej – allt som oftast kopierades något kul (skall försöka hitta en favorit från förr med lite arkeologiskt detektivarbete vad det lider på temat “tänk positivt”), något tänkvärt (som ett och annat citat), eller något inspirerande (någon peppande och energigivande bild).

Känns det igen? Ja, det finns ju kvar. Men.

Numera sprids sånt där utan pappersåtgång. Ni vet var.

Bloggar. Sociala (virtuella) nätverk. Mobilfoton via “appar”.

Så, ja, det var lite med deja vú jag möttes av en av administratörerna på väg ut från min uppdragsgivare som hade hittat någon som hade skrivit ut en mycket tänkvärd liten “stencil” :). Den talar ju för sig själv. Se bilden.

Jag låter budskapet i den översättas i något som är svårare att dela via en färgskrivare för att sätta upp på väggen, dörren, kylskåpet eller skåpsdörren.

En musikvideo.

Som jag också låter tala för sig själv.

Livet med kärleken som hjälte fortsätter.

Och just där, just i det, finns det jag upplever som den tydligaste framgångsfaktorn. Att ta vara på ett liv i kärlek, låta det drivas framåt av kärlek, med kärlek, och ta vara på den kärlek som hittas. Ett slitet begrepp, javisst, men jag får nog eka Gandhi i att “kärleken är den starkaste förändringskraften som finns för att nå en bättre värld”.  Som han sade – “där det finns kärlek, finns det liv”. Den starkaste livsupprätthållande kraften i universum, om du frågar mig. Och, ja, Gandhicitat funkar ju alltid att sprida.

Alltid.

I digital eller analog form. Eviga budskap som vilar på mångtusenårig visdom – långt innan vi till och med hade text (för annars hade vi inte varit här, här, och nu).

Vi behöver bara bli påminda. Så, härmed gjort. För säkerhets skull, från analogt till digitalt – i vår en och enda värld.