Över somrarna drabbas jag av akut aikidoabstinens, då det råder säsongsuppehåll. Någon sommar var det väl till och med så att jag åkte till dojon i Linköping för att bota det värsta.
Nåväl – förra sommaren hittade jag ett substitut. Löpning.
Någonstans i samma veva såg jag en video med Derek Sivers på TED. Han talar där om att man bör vara tyst med sina viktigaste målsättningar – att när man satt upp ett mål, säg det inte ens till dina absolut närmaste! Det är en myt att man skapar ett socialt tryck om man uttalar målet för sin omgivning. Vad som händer när man uttalar en målsättning högt, är att man “lurar hjärnan” att det redan är uppnått, och energi tas ifrån att nå målet. Nej, håll det för dig själv, och bara kämpa för att nå det.
Jag kan i alla fall bekräfta det med min löpning.
Efter någon vecka hade gått med sommarlöpningen, och det gick väldigt bra tyckte jag, så började jag just uttala tysta mål för mig själv. Det första jag kom ihåg var “springa ett Marathon under en månad”.
Samma månad jag uttalade det tyst för mig själv – juli 2012 – nådde jag det. 51.4 km.
Nästa var att jag skulle springa över en mil. Jag hade tidigare aldrig sprungit mer än 9 kilometer – och det gjorde jag i något tidigare liv som kallades “lumpen”. I1, Kungsängen, 1987-88. Då fick vi order att bara byta om till träningsoverallen ute på någon fältövning och springa hem till logementet som avslutning av dagen. Och den sommaren hade vi värnpliktiga befälselever i praktiken spelat innebandy varje kväll på regementet, så efter ett par månader var min kondition på topp. Jag sprang på 37 minuter. Men någon mil hade jag aldrig sprungit.
Så skedde. I september, 2012, den fjärde. Det blev långt mer än en mil. 13.6 kilometer, närmare bestämt.
Och det tredje målet jag kom ihåg jag satte upp under förra året, var att springa en mil på mindre än en timme. Det uppnådde jag samma månad – 27 september.
Ja, jag har nog gjort en mindre variant av “Forrest Gump”. Jag har upptäckt en långdistanslöpare i mig, som jag inte trodde fanns.
Idag sprang jag 4.75 km. Vad mitt nästa mål är? Det säger jag inte :).
Intressant. Jag är dock inte säker på att jag håller med. Det är för lätt att smita undan sina mål om man inte har kommunicerat ut dem tydligt till sin omgivning. Det är tanken på att många tror att jag inte ska klara mitt mål som gör att jag kämpa emot smärtan ute på ett intensivt intervallpass.
Alla måste givetvis hitta en väg som funkar för just dem. För mig är det sociala trycket viktigt. Det är det som får mig att inte vika ner mig!
Well, som han säger i videon. Det hänger också lite ihop med hur man uttrycker det också. Men för mig funkade “att hålla truten och överraska mig själv”-strategin :).