Tredje dagen i utmaning #blogg100 – hundra dagar, hundra inlägg! Familjeman, aikidoka, DJ, sustainopreneur. Topp fyra av mina “identitetstaggar”. Vad som tydligast definierar mig och som ger min ‘persona’ relief. Igår tog jag en dagsbetraktelse kring familjen. Idag några få ord om min älskade aikido!
Först och främst. Jag har länge tänkt att börja dela med mig av mina tankar och erfarenheter från mitt liv som ‘aikidoka’ – vilket betyder ‘en som lär sig aikido’. Så det här få bli en spontan intro på en bredare ansats framåt.
Ska jag bara kort här och nu säga vad aikidon betyder för mig, så är det enkelt. Min Ugandiske vän Joseph Muwonge och jag hade en av våra miljoner dialoger när jag var där, om det här med “addictions”. Beroenden. Han är en Marathonmästare och fungerade inte riktigt som människa om han inte fick sin morgonmil. Likadant slår min abstinens på om det dröjer alltför länge mellan träningarna. Då, på väg upp för den där backen i en av Kampalas förorter, slog han fast att “You can never be too wise when you choose your addiction”. Så på spiken slaget!
Jag började med aikidon något år efter mina tid i Uganda 2001-02, med en säsong hösten 2003 i Växjö. Det dröjde dock till januari 2008 innan jag tog upp aikidon igen. Och sen dess har jag inte haft pausknappen intryckt längre tid än de där frustrerande påtvingade sommaruppehållen :).
Så är det. Aikidon håller ihop mig. Något som är så viktigt i aikidon – säkert en av tusen och åter tusen saker att ta in i allt stort och smått i detta livslånga lärande av denna ädla konst – är att “centrera”. Ja, att samla sin energi, just så, sådär “i mitten”. Och, jag känner att det inte bara är en praktisk sak, i träningen av teknikerna, utan även exisistensiell. Speciellt med mig som ibland riskerar att splittra mig och sprida min själ både här och där i parallellprojektandets vardag, är det av central vikt att samla ihop mig och få min “meditation i rörelse” minst en gång i veckan – men helst tre :). Och, ja, även hemma ger några snabba vapenövningar på morgonkvisten all skillnad! Tur vi har tre och en halv meter i tak i vardagsrummet :).
Mycket av direktupplevelserna av att leva ‘ai – ki – do’ – “vägen till harmoni av, med och för livsenergin” i en tolkning, är svåra att klä i ord, men jag återkommer snart igen med fler aikidoberättelser under dessa hundra bloggdagar. Men tills dess, tack till klubben och alla decennier av erfarenhet som våra tränare delar med sig av frikostigt, och all den entusiasm och det engagemang som så lätt smittar av sig och håller livsenergierna på högsta nivån i dojon!
IF Dojo Norrköping, ni bidrar med en grundpelare i mitt liv!
Tack!