Med en playlist sövs Mika. Efter återhämtningsrace!
De senaste veckorna försvann detta bloggande. Inte så konstigt. Min intention att låta reflektera varje dag med en rubrik, en bild, en kortdikt med Haikustuk, ett par kategoriseringar och en tagg försvann. Detta sker ju i namnet av #blog365 – ett år, 365 inlägg. Fram tills pass september så fixade jag i stort sett varje dag att blogga samma dag innan midnatt samma dag – och alla gånger minsann till max dagen därpå innan 1300. Den tid som dygnet släpper jorden! Jag har en världsklocka kopplad till ön Midway vid datumgränsen så vet jag när :).
Men den 25 september blev det paus. Ja, på något sätt tog livet sina svängar i så stora mått att det bara vaporiserade! Jag kommer kliva tillbaka i bildarkiven på mina mobilalbum och kanske plocka nåt Insta från den andra husfotografen i vårt Casa för att retrospektivt då bokstavligt talat blogga ikapp mig själv! Bloggandet som ren terapiform! Bakåtdatering FTW!
Men för att sammanfatta. Vecka 40, att återse Nadine efter många månader. Vecka 41, att i akuta former, via Vrinnevi och hjärtsvikt på Mika, ta oss till barnhjärtavdelningen och operation på BUS (Barn- och Ungdomssjukhuset), Skånes Universitetssjukhus, Lund.
Ikväll, lördag, har utrymme getts. I skydd av tryggt nattmörker och en känsla av total stillhet, ligger jag med en skärm på dimmerbelysning på lägsta nivå.
Stör. Ej.
Mika sover med sin nya pacemaker, med förbanden på de hopsydda och stripsförsedda operatinssåren borttagna idag. Karin inväntar avslut av mitt bloggande i andra sängen i totalmörkret i övrigt här på rum tre, avdelning 67. Två nattsköterskor smyger in i detta exakta nu och kollar läget inför natten, och lämnar. Allt. Lugnt!
Idag är internationella dagen för psykisk och mental ohälsa. Och ingen markör är så tydlig, som den, när vår hälsa sviktar – sömnstörningens! Och jag håller nu på att dumma mig. Att avsluta dagen med skärm är obra! Helst gadgetfritt 90 minuter innan tilltänkt sömn!
Imorgon är min intention att jag ska ange linjen framåt för resterande del av min egna initierade bloggutmaning #blogg101 – i lugnets söndag.
När jag nu snart sluter ögonen minns jag vår legendar Wendy, och vandrar en stund över Regnbågsbron, på treårsdagen av hennes död. Det har sedan dess varit min undran om den kosmologiska synken gav att hon skulle smyga vidare just denna dag, den 10 oktober, denna dag för mental/psykisk ohälsa. Vår egna lilla katterapeut som höll Karin ihop i en bit sen tonåren, och som ständigt fanns där som stöd i att möta våra stora utmaningar.
Vi saknar dig, i dag med värme och melankoli, Wendy!
Med det sagt.
I frid,
Godnatt!